Som nykär på nytt :)

Dumma dumma dumma Clara. sådär, nu var det gjort, vill inte bara deppa. Nu tänker jag skriva nåt kul.

Niclas och jag har varit tillsammans i över 4 månader nu :) Visst, vi har haft lite motgångar, men vi har tagit oss igenom dom. Känns verkligen rätt. Kan låta knäppt, men detta är fakitiskt mitt längsta förhållande. Vill verkligen att det ska hålla för evigt. Jag blir lätt arg på honom, och skäller, och skriker och gråter. Men han fortsätter att vara lugnt, vist, det gör mig argare för stunden, men känns ändå så skönt att ha nån som verkligen är lugn och kan hantera mina humörsvängningar. Varje gång jag ser honom när jag vaknar på morgonen blir jag nykär igen, det pirrar i hela magen och jag kan inte låta bli att le. Varje gång han eller jag varit ute ifrån varandra och jag ser honom blir jag lycklig. Jag verkligen älskar honom.

Jag hoppas han kan förlåta mitt misstag och se förbi det. Jag klantade till det rejält, men pratade ju med honom om det efteråt, hans första reaktion var ju att han skulle dumpa mig om det hände igen, men när jag förklarade för honom hur jag verkligen kände osv förstod han. Hoppas jag.

Nu är jag hungrig och ska se vad det finns för smaskig frukost, mjukostmacka med lite gurka på är lockande, och en kopp te till det :). Hejdå så länge! :D

Idiot

Jag är en sån jävla idiot! Varför tänker jag aldrig efter? Allt känns så jobbigt och fel just nu. Hur kunde jag tro att allt skulle bli bra bara jag flyttade tillbaka hit? Saker förändras på ett år. Människor förändras. Dom jag kallade vänner finns inte kvar. Men det är ju inte så konstigt. Var ju inte direkt nån bra vän själv. Det enda jag har nu är Niclas, det känns inte rätt, han gör så otroligt mycket för mig. Ibland... Men jag behöver ju mer än så. Är så fruktansvärt rädd att han ska tröttna, dessutom. Jag vill inte följa med överallt, men han verkar ta det förgivet att jag ska göra det. Jag vill liksom ha ett eget umgänge, göra saker jag tycker om. Mina favoritintressen är inte att städa och diska och laga mat. Jag klarar inte av det, jag kan inte ens ta ansvar för mig själv, nu känns det som att jag måste ta ansvar för honom med. Och ärligt talat, jag vet inte hur länge jag klarar av dethär, jag vill så gärna orka. Men jag gör det inte. Jag gör verkligen inte det. Jag klarar inte av det. Jag klarar fan inte ens av att se till att jag själv äter, än mindre att någon annan gör det. Han klarar sig utan mig, jag vet. Men känns ändå som att det är mitt ansvar. Vet inte vad jag ska ta mig till. Känner mig så ensam.

Tankar

Hur kan man bli så trött av att må dåligt? Vet inte riktigt hur jag ska hantera känslorna, Niclas var rätt underbar förut, han satte sig brevid mig och sa åt mig att prata. Vi pratade i säkert en timme om hur jag kände det, med vårat förhållande, hur jag mådde, osv. Jag grät hela tiden, men han torkade tårarna och fanns där. Det var så skönt. Väntat på det så länge nu. Sen senare på kvällen låg jag och tittade på tv, då kröp han upp bakom mig i soffan och höll om mig, när jag frågade om han såg TVn så sa han "Nej, men jag ligger här för att vara nära dig, inte för att titta på tv". Känns bättre nu, känns verkligen bättre när jag fått prata ut med honom. För jag älskar honom verkligen av hela mitt hjärta. <3

Nere.

Vet faktiskt ärligt talat inte vad jag ska göra. Allt går ju rent ut sagt åt helvete. Jag orkar verkligen inte med detta mer. Är så sjukt trött på allt. Var finns stödet man behöver? Var är han som säger att han lyssnar och förstår? Var är han som sagt att han finns där oavsett? Ja inte finns han vid min sida i allafall. Kraven är för stora och orken finns inte. Jag försöker stå rak i ryggen och vara stark. Men det är svårt när man inte tror det kommer funka ändå. Jag klarar inte av att städa och diska och laga mat, jag klarar fan knappt av att andas längre. Försöker att inte se det som varit, men det är svårt att låta bli att vända sig om och grubbla. Varför? Det är jävligt jobbigt, jag önskar verkligen att jag hade min mamma, känns dumt, för hon har sårat och skadat mig mer än jag någonsin kunnat tro. Jag drömmer mardrömmar om det. Men när jag förlorade henne förlorade jag även en bra vän. Den jag alltid kunde tala med. Nu har jag inte det kvar. Känns liksom som att man står helt ensam. Vet att jag har några få bra vänner. Men vill inte att dom ska se mig såhär. Hatar att visa denna svaghet. Vet ärligt inte vad jag ska göra. Kanske behöver mer hjälp än jag trodde. Var nog inte redo för detta.