Nere.

Vet faktiskt ärligt talat inte vad jag ska göra. Allt går ju rent ut sagt åt helvete. Jag orkar verkligen inte med detta mer. Är så sjukt trött på allt. Var finns stödet man behöver? Var är han som säger att han lyssnar och förstår? Var är han som sagt att han finns där oavsett? Ja inte finns han vid min sida i allafall. Kraven är för stora och orken finns inte. Jag försöker stå rak i ryggen och vara stark. Men det är svårt när man inte tror det kommer funka ändå. Jag klarar inte av att städa och diska och laga mat, jag klarar fan knappt av att andas längre. Försöker att inte se det som varit, men det är svårt att låta bli att vända sig om och grubbla. Varför? Det är jävligt jobbigt, jag önskar verkligen att jag hade min mamma, känns dumt, för hon har sårat och skadat mig mer än jag någonsin kunnat tro. Jag drömmer mardrömmar om det. Men när jag förlorade henne förlorade jag även en bra vän. Den jag alltid kunde tala med. Nu har jag inte det kvar. Känns liksom som att man står helt ensam. Vet att jag har några få bra vänner. Men vill inte att dom ska se mig såhär. Hatar att visa denna svaghet. Vet ärligt inte vad jag ska göra. Kanske behöver mer hjälp än jag trodde. Var nog inte redo för detta.