Jag är en sån jävla idiot!

Han kommer inte. Jag är så jävla säker på det. Hur fan kunde jag gå på det? Varför gick jag och hoppades? Nu sitter jag här med tårarna som rinner ned för kinden, besviken som jag blivit så många gånger förr. Hur kan jag vara en sån idiot som alltid tror på det han säger? Varför är jag så jävla naiv? Jag borde ha lärt mig vid det här laget. Varför fortsätter jag hoppas? Jag vill bara sluta älska honom. Bara glömma och radera honom ur mitt minne.

Ångest ångest ångest! Palla... Varför gör jag såhär mot mig själv?

Hm :O

Jag kunde visst blogga lite.. Lite piggare nu, så har jag färgat håret. Blondin är man nu :)

Ska fika med Niclas på lördag. Lite nervös. Men får väl se hur det går. Svårt eftersom jag fortfarande har så starka känslor för honom. Men det löser sig nog antar jag.

För övrigt har jag lämnat min grotta idag.. För att köpa cigg, ladda på mobilen, och hårfärg. Och apoteket.. Ming färgade för övrigt mitt hår. Hon är jätte snäll. Hon tvingar pappa köpa cola till mig varje dag :)

Förlåt..

Är lite nere nu. Knaprar lugnande som godis. Så är ganska trött och seg. Finns inget att skriva om så kommer nog låta bloggen vila ett tag.
Det enda jag gör är att ligga och gråta eller sitta och tänka. Så känns ganska värdelöst att prata om det. Men men, snart mår jag väl lite bättre och kan prata om det.

Slut på riktigt.

Det svåraste jag någonsin gjort var att lämna dig. Älskar dig nåt så enormt. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Hoppas du vet det.

Skakar av ilska.

Morsans kompis började prata med mig på facebook, inget konstigt.. Vi brukar prata lite smått då och då. Men så drog hon upp morsan. Och frågade om jag tagit kontakt med henne. Vilket jag har, en gång. Men hon ville ju inte direkt prata med mig. Då frågade Alexsandra varför jag inte bett om ursäkt. Ehm.. Ska jag be om ursäkt för att min mamma misshandlade mig? Då har tydligen mamma sagt att jag skrek och svor och sa att jag skulle ta livet av mig, och att hon gett mig en örfil.. Det var så att jag började skratta. Och så berättade ju jag vad som verkligen hänt. Men hon sa nej, din mamma sa faktiskt.. Och sen sa hon "men du börjar bli stor nu, du får ju klara dig själv" det enda jag sa var att jag faktiskt klarade mig själv då mamma inte ställt upp på över ett år, men det trodde hon inte heller. För mamma har ju skjutsat mig och allt. Alltid ställt upp. Vilket bara är bullshit. Som jag också sa, och att mamma skjutsat på Lisa (syrran) och ställt upp för henne, svaret jag fick var "ja men Lisa bor ju hos mamma", fast hon bodde i örebro hos Robin ett bra tag. Så det är inte för att hon bodde där. Hon dillade fortfarande om att mamma faktiskt hade sagt. Mitt svar blev "jo fast jag har ju sex ögonvittnen, varav fem inte kände mig eller mamma så dom ställer sig ju inte på varken ena eller andras sida. Så har jag ju ett ögonvittne som kände oss båda, (hur han ställer sig vet jag inte) Plus att en kvinna hade tagit med mamma bort när hon såg att jag blödde näsblod så det bara sprutade. Och då hade mamma erkänt allt och skyllt det på adhd (vilket hon inte har). Så har jag ju varit hos polisen, som tog bilder på skadorna och nedblodade kläderna, och även fått läkarundersökning." men hon tyckte ändå jag gjorde fel som gick så långt som till rättegång. Blir så jävla förbannad! Hon var inte ens där när det hände så. Det enda hon har är ju mammas verision. Som verkligen inte stämde. Fan! Arg och ilsken, samtidigt väldigt ledsen. Vet inte var jag ska ta vägen, skulle verkligen behöva Niclas nu. Men han är ju inte här, svarar inte i telefon heller så..

Okej.

Vet inte hur jag ska tolka detta. Träffade ju Niclas idag. Nån timme ungefär. Fick en puss när han kom, fast var på mitt initiativ. Vi pratade nästan inget, köpte energidryck, satt i bilen och pratade lite smått. Vi är bjudna på en fest imorn, så vi pratade om hur vi skulle göra. Vilket resulterade i att jag tar bussen imorn, så hämtar han mig på stationen, så åker vi dit tillsammans.. Och så ska jag sova där. Tror jag, vet ju inte, kanske sover hos Niclas. Beror på vad han vill. Men ja ja. Allt är ju inte skit.
Känns skönt att vara hemma hos pappa och bli lite ompysslad för en gåns skull :) Får god mat.. Jätte god mat faktiskt :D. Och känns skönt att kunna prata lite med pappa faktiskt.

Jag förstår inte.

Vad är det som folk tycker är charmerande med destruktiva groteska bilder? Bilder av misär och olycka. Kan nån förklara det för mig? För jag ser verkligen inte charmen till varför nåt som detdär kan vara "vacker/konst"

Saknad

Hur gick det här till? Nu sitter jag här, hos Emma, utan Niclas, väldigt utan Niclas. Känns hårt, men det var ändå ett beslut jag var tvungen att ta, jag vet inte om det var rätt. Jag älskar han verkligen, men vi måste kunna prata om saker, hjälpas åt hemma. Jag behöver mer närhet. Och han finns inte riktigt där när jag behöver honom, det säger han själv också. Ja ja, det är ju som det är nu. Sa att om han inte hört av sig på söndag hämtar jag mina saker. Jag hoppas hoppas HOPPAS! att han hör av sig. Snälla älskling, hör av dig.
Känner mig tom utan dig. Du är en del av mig. Och det kommer du alltid att vara. Jag älskar dig verkligen Niclas.

Dessa jävla tisdagar..

Varför tror jag alltid att det är onsdag när det är tisdagar? Det är inte rätt, vi borde avskaffa tisdagar så att jag slipper bli besviken. Jag gillar inte tisdagar, många har måndagar som hatdag. Men jag har tisdag. Om min unge blir född på en tisdag blir det nackskott direkt! För tisdagar är så jävla dåliga.

Nu över till nåt mer relevant än mitt tisdagshat. Jag var så ledsen och orolig, Niclas sa att han skulle komma hem snart. Klockan 20.30, sa han det. När klockan blev 23.30 blev jag lite orolig, sen blev jag utom mig av oro, jag trodde verkligen att det hade hänt nåt, lyckan jag kände när han visslade utanför fönstret var obeskrivlig :) Gud vad jag är glad att du visslade.

Jag älskar dig gosmos <3

Jaha...

Nu sitter man här, ensam igen. Hoppas han tog med sig hemnyckeln, annars blir det jobbigt för honom, för jag har redan tagit sömntabletter. Så i natt ska jag verkligen sova. Sara var här en stund idag, vi gjorde pannkakor :) Är så glad att jag har henne i mitt liv. Snart börjar nog tabletterna verka. Hoppas jag. Vill verkligen verkligen sova inatt, men det kommer jag nog göra. Finns vissa fina ljuspunkter i mitt liv just nu, trots att det är många motgångar just nu. Sara är en av dom, Emma en annan. Dom kan jag alltid prata med, finns en till som lyssnar, har aldrig ens träffat honom, ändå ställer han upp och lyssnar och ger mig tips och råd. Du är väldigt snäll Andreas, och jag uppskattar det verkligen.

Niclas och jag hade faktiskt picknick idag, på en brygga vid vattnet, vi pratade lite smått, det var jätte mysigt faktiskt. :) Älskar mitt lilla troll så mycket. Men dummingen är dålig på att ha med sig mobilen, det stör mig lite. Tur att han har vänner som svarar.. Hahaha ;).

Sova snart?

Kom hem nu Niclas, jag är ju trött. :/ Trött på att vänta, det är alltid så. Jag får vänta. Du blir arg om du får vänta mer än 5 minuter om du vill göra nåt, men jag får vänta i flera timmar (....) Nej men jag har bara väntat på att du ska komma hem i 13 timmar. Det är ju inte så farligt. Okej, du var hemma i 20 minuter i mellan också. Och jag fick ju massa pussar, och det var ju mysigt :) Jag älskar dina pussar. Det är dock inte så ofta jag får dom. Blir helt varm nu när jag tänker på det, hoppas som sagt att du kommer hem snart. Vi pratade för 90 minuter sen, och då sa du att du var på väg hem. Saknar dig. -Du är min bästis :D-

Vad ska vi hitta på idag då? För nu är det faktiskt söndag. Jag vill sova länge, man kanske skulle ta en sömntablett, men det kanske blir missbruk då -.-. Vi får se hur det blir.

Det är så knäppt. Jag fryser, samtidigt som jag känner mig jätte varm, det känns som att jag kokar. Kanske beror på att jag är trött. Jag vet inte.

Jippie

Niclas har gått tillbaka till det gamla vanliga. Han har inte bättrat sig -.- tomma löften. Sitter här ensam hemma igen. Vilket jag fick göra innan med, utan att han hör av sig, jag ringde honom. Då sa han "nej men det blev inte så, vi är kvar här ett tag till, jag hämtar dig sen så åker vi till mässan" blir så arg. Har ju redan sagt att jag inte vill dit.

Fredagshändelserna

Nånting där ute vill verkligen inte att jag ska må bra, som ni vet har jag mått sämre än vanligt ett tag nu, men igår morse fick jag ett sms av Mattias (chefen) att jag får sparken. Inte så kul, och dessutom, via sms. Det är ganska töntigt enligt mig, han kunde inte ha stake att ringa och säga det? Jävligt svinaktigt, så det var ju inte så kul. Första dåliga saken, men det är inte allt.

När jag sen skulle duscha, så tappade jag schampoflaskan, böjde mig ned för att ta upp den och *SMACK* slog huvudet rakt i kanten på duschstången. Fick ett jätte stort jack i pannan och blödde som en tok. Huvudvärk illamående och yrsel blev resultatet.

Sen skulle jag till läkaren, alltså hon som har hand om den psykiska delen. Vi diskuterade lite och jag sa att medicinen jag äter inte hjälper, att jag vill byta till nåt annat men nej. Vi höjer den istället! Jag sa att jag inte ville det och att jag ville ha nåt antidepressivt istället. Men då sa hon bara att vi inte kunde sätta in det nu, för att vi var tvugna att se om lamotrigin gav resultat, så jag får gå och må dåligt tills hon fattar att den inte hjälper. Inte fick jag nåt ångestdämpande heller. För dom är för vanebildande, blev lite förbannad eftersom hon skrivit ut sobril förut. Och vad spelar det för roll om man äter nåt vanebildande som hjälper dagligen eller dagligen äter en annan medcin som inte gör ett piss?

Så tjatade hon om alkohol, sa att jag inte skulle dricka och att det inte var bra det jag gjorde. Jag sa till henne att jag inte druckit på länge. Varpå hon säger "det kan vi ta blodprov på och se." Så skönt när läkaren tror på en. När jag gick därifrån så sa hon "Clara, drick ingen alkohol nu, håll dig nykter tills nästa gång vi ses" Det enda jag sa var "det är fan inte konstigt att era passienter blir alkolister. Alkoholen hjälper ju fan så mycket bättre än vad ni gör!" Sen gick jag.

Sen var det kväll, och jag drack jordgubbsvodka med fruktsoda i, men bara en halvliter. Så det är ju okej då(...)

Massa annat hände väl också, Niclas och jag bråkade inget igår, inte ens om smågrejer. Det känns jätte skönt.

Jag älskar dig mitt lilla gosmos <3

Tankar om gårdagen.

Som jag sa igår var jag väldigt ledsen och arg på Niclas. Så jag packade alla mina saker, ringde och sa att han får tillbaka nyckeln, ringde pappa så att han skulle hämta mig. Men då kom Niclas hem, och ville att jag skulle stanna, jag sa nej först. Sen ville han prata i sovrummet. Så vi låg och pratade riktigt länge. Vi kom fram till att han ska hjälpa till mer här hemma, och visa uppskattning. Och idag ska han diska och hjälpa till med maten, vi ska laga maten tillsammans :). Hoppas det blir så också. Så det inte bara var tomt prat. Det vore inte så kul. Men dethär är nog sista chansen, om det fortsätter så här kommer jag flytta ut, jag kommer inte göra slut, men som sagt. Flytta. Funderar på att försöka hitta nånstans att skriva mig i örebro, så kan soc i örebro fixa lägenhet. Så då kan jag ju bo i Örebro istället. Vi får se hur det blir med det, om det funkar bra mellan mig och Niclas kanske vi kan söka större lägenhet tillsammans. Inget jag har pratat med honom om än. Men vi får som sagt se. Vore ganska skönt. En trea eller nåt. Så vi kan ha lite privat i allafall. Men i första hand ska jag fixa lägenheten jag redan blivit lovad, så får vi se om ett halvår, om det fortfarande är bra mellan mig och Niclas då (vilket jag är säker på att det kommer vara) så kan vi ju söka lägenhet tillsammans. Jag hoppas verkligen det blir bättre nu. Jag hoppas hoppas hoppas!

Jag älskar dig Niclas <3

Jävla onsdag.

Gissa vad! Jo precis, än en gång är jag ledsen och arg på Niclas.. Kan han inte inse hur dåligt jag mår just nu? Men nej, bara krav, och måsten. Handla, laga mat, men innan det diska, stog och stekte pannkakor i en timme.. Fick inte ens ett "tack för maten" eller nåt. 5 min efter så ringer Nicke och vill ha med Niclas ut, så Niclas säger "jag ska ut, kommer hem sent, ska du med?" Varpå jag säger "nej, nån måste ju diska och plocka undan" "jaha okej hejdå" säger han och går. Så återigen sitter jag med tårar som bränner. Han blir sur för att jag endast skriver negativa saker i bloggen, men det finns ju inte lika mycket bra att skriva. Om han börjar uppskatta mig kommer jag ju skriva om det med. Och när det är positiva saker så skriver jag dom med. Jag orkar inte med dethär, alltså, laga mat, diska och sånt. Jag orkar knappt andas. Har nog för att orka det. Varför ser du inte när jag gråter? Varför ser du inte när jag blir upprörd? Varför frågar du inte hur det är? Varför? Känner du inte att nåt är fel när jag vänder bort huvudet, när jag inte vill kramas, när jag drar mig undan? Det är för att du gjort mig ledsen jag gör det. Du blir irriterad när jag inte pratar med dig om mina problem, men när jag försöker säga hur jag tycker tänker och känner vill du inte lyssna. Vem ska jag prata med då? Snälla, missförstå mig inte. Jag älskar dig verkligen Niclas. Men du sårar mig, ser du inte det?

Hm

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit idag. Tror inte jag har det. Anyway. Här kommer dagens tankar och klagomål.

Min farmor fyllde år idag, så Niclas och jag bestämde oss för att åka dit. Och som jag sagt tidigare känns det som att han inte ser mig. Så idag frågade jag honom hur jag ser ut och utan att titta svarade han "du är fin" och då sa ju jag att jag bara skulle sminka mig. Så jag sminkade bara ena ögat och frågade sedan "hur ser mitt smink ut?" svaret jag fick gjorde mig ytterst besviken då han svarade "det ser jätte bra ut". Är det verkligen så konstigt att det känns som att han inte ser mig då? Jag blev verkligen ledsen, men tror inte han insåg det. Och det gör mig som sagt ledsen. Men det tjänar ingenting till att säga det. Det är bara att le och se glad ut. För han inser inte när han sårar mig. Och det känns inte som att han kommer ändra på det heller. Även om han inser det. Trots detta älskar jag honom väldigt mycket. Och vi har många fina stunder. Eller ja, några i allafall. Älskar dig Niclas <3

Måndag?

Jag håller inte koll på dagar längre, jag vet inte. Det är som jag sa igår, det går utför.. Även om jag inte vill. Men kan inte stoppa det längre, tyvärr. Nåt positivt är att Niclas läste min blogg igår, och jag tror han insåg lite hur jag känner och tänker. Så han var jätte gullig idag, och frågade vad jag ville göra. :) Vi var visserligen och tittade på skittråkiga reservdelar till bilen, men sen spelade vi tv-spel tillsammans, vi var hos en vän till mig, vi har helt enkelt gjort lite. Det är en bit på vägen. Nu är Niclas ute och roar sig lite med rc-bilen och Myran. Vilket är ganska skönt ändå. Vill inte att han ska ge upp allt för att vara med mig. Vill bara att han ska ägna lite tid för mig. Vilket han börjat med nu :) Jag älskar dig Niclas <3

Typiskt.

Vad har jag gjort idag då? Gissa.. Jo varit med Niclas på hans äventyr så att säga. Som det brukar vara alltså. Men han vill aldrig följa med eller göra saker jag föreslår, känns ganska tråkigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Sen när vi kom hem satte han sig vid datorn, och satt där, sen masserade jag hans rygg för att vara snäll, direkt satte han sig vid datorn, jag satt vid tvn. Sen gick jag ut och rökte och gick på toa i reklamen, när ja kommer tillbaka sitter han vid tvn och har bytit kanal och sitter och tittar på nåt annat skit. När jag säger att jag faktiskt tittade på ett program totalignorerar han det. Jag sätter mig vid datorn och då säger han "kom hit och titta på mig, det är ett jätte bra program" varpå jag säger "jo, det var programmet jag tittade på också". Då säger han bara "jaja" med en jävligt irriterad och nedlåtande röst. Blir så sjukt trött på sånt. Det blir alltid så om vi tittar på tv tillsammans, han ska välja vad vi ska titta på. Om jag tittar på nåt och han kommer och sätter sig i soffan kan han börja byta kanal mitt i mitt program. Det känns ju inte sådär jätte kul om jag ska vara helt ärlig. Imorn är det jag som börjar leta lägenhet, för seriöst så tror jag inte att jag orkar med detta så länge till. Inte om det ska vara såhär. Jag älskar Niclas, men jag kan inte fortsätta vara honom till lags hela jävla tiden. Jag pallar verkligen inte det. Försöker prata med honom, men vet inte om jag lägger fram det fel eller nåt. För han säger bara att jag klankar ned på honom etc, han får mig att bli den skyldiga så att säga. Så om jag ska göra han till lags så får jag helt enkelt sitta där och hålla käften. Det är ju i allafall det han alltid säger, tyst, håll käften, ge dig, sluta etc. Blir ärligt talat jätte ledsen över detta.

Jobba imorgon, känns faktiskt inte så kul, orkar ärligt talat inte, men jag måste. Kan ju säga upp mig om jag vill. Men det skulle ju bara betyda att alla andra hade rätt. Då får jag höra det resten av mitt liv. Men jag tror inte folk i min omgivning inser hur jävla dåligt jag mår just nu. Vill ärligt talat bara...jag vet inte. Jag vet i allafall vad jag inte vill. Jag vill inte må såhär längre, men ändå är det alltid det jag sjunker tillbaka till. Alltid samma banor, mönster, spår. Vill verkligen ha hjälp. Men vet inte hur jag ska bära mig åt för att få den. Är livrädd för framtiden, jag ska ju klara mig själv. Men hur ska det gå till? När allt jag tänker på är "det vore så skönt med en överdos, bara en liten, så jag kan sova ett tag" eller "att skära sig en gång har ju ingen större betydelse". Det är inte tankar jag vill ha, men lik förbannat är dom där ändå. Och som sagt, vet inte hur jag ska hantera dom. Behöver hjälpen jag inte vågar ta. Jag vill att folk ska se mig, vill inte behöva berätta hur jag verkligen mår, man tycker ju att Niclas, min sambo, min pojkvän borde se det. Men är väl inte så konstigt att han inte gör det när han ändå aldrig är hemma... Eller jo, han är hemma då och då, men det är ju inte som att vi umgås. Jag verkligen saknar tiden då han faktiskt verkade uppskatta mig. Men det var ju ett tag sen, då han sa "du lagar så god mat" "va fint du har gjort det här hemma" "va fin du är idag" "hur mår du då?" "vad har du gjort idag?" etc. Nu säger han nästan aldrig att jag är fin, igår sa han att jag har stor rumpa, vilket ja inte tar som en komplimang. Det enda han ger mig är ju pikar. Spelar ingen roll vad jag gör, fast iof idag sa han att jag var fin i håret. Så det är väl inte bara dåligt. Men med tanke på att jag färgade håret igår så blev jag lite ledsen att det tog honom 24 timmar att se det.

Jag känner bara för att skriva av mig, men vet inte vad jag ska skriva. Vill bara slippa alla tankar en stund antar jag, vill bara gråta. Men gör jag det blir han väl irriterad för det. Det brukar han ju bli. Han låter mig aldrig gråta ut heller, vist han håller om mig när jag gråter ibland, eller det har hänt några gånger, men då säger han bara "lugna ner dig," "sluta gråta" etc. Grejen är att när jag gråter så måste jag ju få ur mig det, det går inte bara att sluta, för då mår jag bara sämre, just nu går jag och håller inne så mycket känslor. Vill visa hur mycket jag tycker om honom. Men det känns som att han stöter bort mig. Jag önskar att han bara kunde lyssna, en gång. Att jag bara fick prata ut om exakt allt. Utan att han avbröt mig, utan att han blir sur. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Det här gör att jag blir kluven och mår sämre bara. Och det är igentligen det sista jag behöver just nu.

Alla dessa jävla tankar! Får inget grepp om dom, dom bara susar förbi, får fan panik. Vet inte vad jag ska göra. Nu upprepar jag mig, det märker jag själv. Men det blir lätt så när man skriver i ren panik för att bli av med tankarna. Vilka tankar? Jag vet inte ens vad det är för tankar jag tänker, bara att jag tänker, jag vill inte tänka mer. Snälla ta bort alla tankar. Klarar inte av dom mer. Jag vill bara sluta tänka. Jag orkar verkligen inte. Jag vill sova, men är rädd för mardrömmar, jag vill vara vaken, men orkar inte på grund av alla tankar. Det gör ont att andas. Hur kan det vara så svårt att andas när det är det mest naturliga som finns? Det är en överlevnadsinstinkt. Det ska inte göra ont, inte om man inte är sjuk vill säga. Men jag är inte sjuk.

Tankar om gårdagen.

Niclas var som vanligt inte hemma, som ni redan viste i och med att jag skrev det igår, då var ju klockan typ 5, och jag trodde han snart skulle vara hemma, runt 21 så ringde jag och frågade då sa han "jag kommer snart älskling, och vi ska ha en myskväll bara du och jag i soffan, jag lovar" så jag satt där och väntade på honom, var jätte glad att vi skulle umgås han och jag. 23 nånting kom han hem, men endast för att hämta mig, vi skulle ju ut med hans kompisar, så då fick jag stå ute och frysa tills klockan var över ett på natten och lyssna på massa jävla bilsnack, var rätt så ledsen och det sa jag till honom med, det enda han sa var "men det här är väl mysigt" och flinade. Vi kom väl hem runt halv 2, tittade inte på klockan. Och då trodde jag vi skulle mysa, och visst, vi låg i soffan och kollade på den tråkigaste filmen jag någonsin sett, men det var ju inte direkt så jätte mysigt, jag gick och la mig efter en stund, klockan var kanske halv 3. Så det blev ju inte direkt nån myskväll.

Tänkte att denna dag kanske skulle bli bättre, vaknade av att Niclas telefon ringde, gick och tittade han sa "vem var det?" jag svarade att jag inte viste, så gick jag och la mig brevid honom igen och smekte han lite på ryggen, som svar fick jag bara "men ge dig, jag ska ju sova nu fattar du väl" Blev ganska ledsen, så jag gick upp och sa till honom "det kanske var Lucas som ringde" efter ca 10 minuter kom Niclas ut och sa "det var lucas, jag äter frukost sen åker jag dit" Så jag har suttit här själv hela dagen igen. Han frågade visserligen om jag ville följa med, men nej. Jag gillar verkligen inte att titta när han ska laga en bil. Han vägrar ju följa med på saker jag tycker om. Och jag är ärligt talat trött på att allt ska vara på hans villkor.

Lördag

Nu har jag suttit här en och en halv timme och bara glömt bort min stackars blogg, så elakt av mig. Idag har jag sovit länge, enda till 12.30, det var jätte skönt :) Dock gick jag ju och la mig ca 03.30, men ändå, mer sömn än vanligt.

Jag har märkt att jag är i en låg period, mår riktigt jävla apdåligt om jag ska vara ärlig, försöker se glad ut och tänka på annat, men så fort jag blir ensam i tankarna börjar jag gråta, får ångest, skakar. Vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Det löser sig nog, antar jag. Är lite smått trött och hungrig. Hm.. Niclas kommer nog snart hem så får vi se vad vi kan tänkas hitta på. :)

Fredag

Gått och väntat på att det ska bli fredag hela veckan, så när det väl blir fredag så är jag sjuk >_< Usch usch usch. Gillas inte allt. Var ju tvungen att sjukskriva mig idag, kan ju inte sitta och hosta och ha mig i telefon hela dagarna. Så nu sitter jag här hemma istället. Niclas och jag ska byta säng med hans morsa idag, hon ringde och berättade det för mig, men hon hade talat med Niclas som hade glömt att berätta den lilla detaljen för mig. Men Niclas har bestämt sig för att han ska åka bort, både på dagen och sen på kvällen. Det var nån fest då, men han viste inte om jag fick följa med, och nu kan jag ju iof inte det när jag är sjuk. Så det betyder ju att jag förmodligen kommer få städa ur sovrummte möblera om och skruva sängen utan honom. Jag hoppas det inte blir så. Han brukar faktiskt hjälpa till när det gäller såna saker. Det känns som att det enda jag gör i denna blogg är att smutskasta honom. Men så är det inte. Jag skriver av tankarna jag har just i den sekund jag skriver. Och ofta när jag skriver är det för att jag är upprörd, och då brukar det oftast vara just Niclas som gjort mig upprörd i den sekunden. Så det är ju han som får råka ut för min vrede. Och i dom stunderna ser jag inte det bra vi har. Visst vi har våra motgångar. Men vi har även väldigt bra stunder. Nog för att jag saknar tiden då vi faktiskt umgicktes oftare. Men men, är väl glad för det lilla jag får. Älskar honom ju verkligen.

Fan!

Blir så jävla förbannad och ledsen. Känner mig så fruktansvärt oälskad och oattraktiv när jag är med Niclas, han vill aldrig hålla om mig, inte ens ligga och prata 15 min i sovrummet. Jag vet inte vad det är som har hänt. Jag mår så himla dåligt över detta att jag verkligen inte vet vad jag ska ta mig till. Jag älskar Niclas, men som jag sagt förut så händer det allt för ofta att jag somnar gråtandes pga honom.

Och han är aldrig någonsin seriös. Jag vet inte, det kanske är jag som kräver för mycket. Men att begära lite omtanke, kramar pussar och gos ibland är väl inget konstigt? När man har ett förhållande känns det inte så normalt att man bara har sex typ en gång i veckan när man bor ihop 7 dagar i veckan. Känner mig så jävla oattraktiv som sagt. Det känns som att han tar mig för given. Ja menar, jag ska gå till jobbet så jag inte får sparken, så ska jag ju diska och laga mat också, och det är mitt jobb att gå ut med soporna. För att inte glömma städa. Visst, han kräver inte att jag ska göra det. Men gör inte jag det blir det inte gjort. Och jag tycker verkligen det är jobbigt.

Jag försöker hålla det snyggt, men det är inte så lätt när man får plocka upp allt som efter ett barn, för ärligt talat känns det som att det är det jag får göra, att skölja ur en oboymugg går inte ens.

Jag är inte heller perfekt. Men jag gör mitt bästa för att vårat förhållande ska funka. Jag vill så gärna att det ska hålla och sånt. Men hur ska det kunna göra det om jag inte är lycklig? Jo jag är lycklig då och då. Och då är jag så lycklig så jag nästan spricker, varje gång jag tittar på honom är det med kärlek för att jag älskar han så starkt. Men när jag inte får respons, knappt en blick, så känns det så jävla meningslöst.

Jag sminkar mig fint, fixar håret, sätter på mig parfym, matchande underkläder ja rubbet. Men ändå får jag som mest en hastig blick. Så fort jag börjar prata om oss så blir han arg eller irriterad och frågar om jag ska göra slut. Men nej, om jag ville göra slut skulle jag inte dra ut på det. Då skulle jag säga det rakt ut. Det jag vill är att ha närhet, och omtanke.

Du säger att du inte är den romantiska typen. Men man behöver inte vara romantisk för att säga till sin flickvän att hon är vacker, för att hålla om henne. Eller bara för att ge dendär blicken du vet "wow, detdär är min tjej" Gud vad jag vill ha den blicken. Vill att du ska se mig. Vill att du ska bry dig om mig. Vill att du ska berätta vad jag betyder för dig. För ärligt talat. Jag börjar tveka på dina känslor för mig. Imorn börjar jag tokringa på lägenheter. Inte för att jag vill göra slut. Utan för att få detta förhållandet på fötter igen. Du verkar ju tycka det är jobbigt att se mig. Annars skulle du vara hemma mer.

FAAAN! Jag behöver dig, snälla bry dig om mig. Är så trött på att gråta nu.

Onsdag

Vart tog veckan vägen? Jo just det, jag har legat i sängen och varit deppig, vilket jag tänkte fortsätta med idag med. Men icke då, dumma dumma Niclas tvingade mig att gå till jobbet, han skjutsade faktiskt dit mig. Jag var så arg på honom. Men nu tackar jag honom för det. Det känns så mycket bättre att ha fått tänka på nåt annat under dagen, och jag sålde på första samtalet idag, och det är ju inte helt fel :) Så har i stort sett varit en helt lyckad dag. Var några killar från motala på jobbet idag, dom jobbar ju på kontoret i motala i vanliga fall men dom var på besök här, två av killarna var jätte trevliga och den ena diskade min gaffel haha :D. Ser fram emot att gå till jobbet i morgon.

Det jobbiga är att jag inte är van vid att sitta still så länge. Men det kommer väl med tiden antar jag. Sitter och tittar på tv och bloggar i reklamen, haha. Men det går ju det med. Är helt mosig i huvudet idag. Blir till att gå och lägga sig tidigt, kanske får lite kvalitetstid i sovrummet hahaha. Hoppas på det, förr brukade vi ligga i sängen och bara prata i flera timmar, liksom bara hålla om och prata om allt mellan himmel och jord och skämta, nu går vi inte ens och lägger oss samtidigt. :(

Tårar

Jag trodde tårarna skulle ta slut efter ett tag. Men ack så fel jag hade. Vart är Niclas? Jag behöver ju honom, klarar inte av detta själv. Orkar knappt andas ju. Men han svarar ju inte i telefon, jaja. Så kan det vara, orkade inte ens gå till jobbet idag. Bara gråter och gråter. Kan det inte ta slut snart?