Typiskt.

Vad har jag gjort idag då? Gissa.. Jo varit med Niclas på hans äventyr så att säga. Som det brukar vara alltså. Men han vill aldrig följa med eller göra saker jag föreslår, känns ganska tråkigt faktiskt om jag ska vara ärlig. Sen när vi kom hem satte han sig vid datorn, och satt där, sen masserade jag hans rygg för att vara snäll, direkt satte han sig vid datorn, jag satt vid tvn. Sen gick jag ut och rökte och gick på toa i reklamen, när ja kommer tillbaka sitter han vid tvn och har bytit kanal och sitter och tittar på nåt annat skit. När jag säger att jag faktiskt tittade på ett program totalignorerar han det. Jag sätter mig vid datorn och då säger han "kom hit och titta på mig, det är ett jätte bra program" varpå jag säger "jo, det var programmet jag tittade på också". Då säger han bara "jaja" med en jävligt irriterad och nedlåtande röst. Blir så sjukt trött på sånt. Det blir alltid så om vi tittar på tv tillsammans, han ska välja vad vi ska titta på. Om jag tittar på nåt och han kommer och sätter sig i soffan kan han börja byta kanal mitt i mitt program. Det känns ju inte sådär jätte kul om jag ska vara helt ärlig. Imorn är det jag som börjar leta lägenhet, för seriöst så tror jag inte att jag orkar med detta så länge till. Inte om det ska vara såhär. Jag älskar Niclas, men jag kan inte fortsätta vara honom till lags hela jävla tiden. Jag pallar verkligen inte det. Försöker prata med honom, men vet inte om jag lägger fram det fel eller nåt. För han säger bara att jag klankar ned på honom etc, han får mig att bli den skyldiga så att säga. Så om jag ska göra han till lags så får jag helt enkelt sitta där och hålla käften. Det är ju i allafall det han alltid säger, tyst, håll käften, ge dig, sluta etc. Blir ärligt talat jätte ledsen över detta.

Jobba imorgon, känns faktiskt inte så kul, orkar ärligt talat inte, men jag måste. Kan ju säga upp mig om jag vill. Men det skulle ju bara betyda att alla andra hade rätt. Då får jag höra det resten av mitt liv. Men jag tror inte folk i min omgivning inser hur jävla dåligt jag mår just nu. Vill ärligt talat bara...jag vet inte. Jag vet i allafall vad jag inte vill. Jag vill inte må såhär längre, men ändå är det alltid det jag sjunker tillbaka till. Alltid samma banor, mönster, spår. Vill verkligen ha hjälp. Men vet inte hur jag ska bära mig åt för att få den. Är livrädd för framtiden, jag ska ju klara mig själv. Men hur ska det gå till? När allt jag tänker på är "det vore så skönt med en överdos, bara en liten, så jag kan sova ett tag" eller "att skära sig en gång har ju ingen större betydelse". Det är inte tankar jag vill ha, men lik förbannat är dom där ändå. Och som sagt, vet inte hur jag ska hantera dom. Behöver hjälpen jag inte vågar ta. Jag vill att folk ska se mig, vill inte behöva berätta hur jag verkligen mår, man tycker ju att Niclas, min sambo, min pojkvän borde se det. Men är väl inte så konstigt att han inte gör det när han ändå aldrig är hemma... Eller jo, han är hemma då och då, men det är ju inte som att vi umgås. Jag verkligen saknar tiden då han faktiskt verkade uppskatta mig. Men det var ju ett tag sen, då han sa "du lagar så god mat" "va fint du har gjort det här hemma" "va fin du är idag" "hur mår du då?" "vad har du gjort idag?" etc. Nu säger han nästan aldrig att jag är fin, igår sa han att jag har stor rumpa, vilket ja inte tar som en komplimang. Det enda han ger mig är ju pikar. Spelar ingen roll vad jag gör, fast iof idag sa han att jag var fin i håret. Så det är väl inte bara dåligt. Men med tanke på att jag färgade håret igår så blev jag lite ledsen att det tog honom 24 timmar att se det.

Jag känner bara för att skriva av mig, men vet inte vad jag ska skriva. Vill bara slippa alla tankar en stund antar jag, vill bara gråta. Men gör jag det blir han väl irriterad för det. Det brukar han ju bli. Han låter mig aldrig gråta ut heller, vist han håller om mig när jag gråter ibland, eller det har hänt några gånger, men då säger han bara "lugna ner dig," "sluta gråta" etc. Grejen är att när jag gråter så måste jag ju få ur mig det, det går inte bara att sluta, för då mår jag bara sämre, just nu går jag och håller inne så mycket känslor. Vill visa hur mycket jag tycker om honom. Men det känns som att han stöter bort mig. Jag önskar att han bara kunde lyssna, en gång. Att jag bara fick prata ut om exakt allt. Utan att han avbröt mig, utan att han blir sur. Vet inte vad jag ska göra. Vad ska jag göra? Det här gör att jag blir kluven och mår sämre bara. Och det är igentligen det sista jag behöver just nu.

Alla dessa jävla tankar! Får inget grepp om dom, dom bara susar förbi, får fan panik. Vet inte vad jag ska göra. Nu upprepar jag mig, det märker jag själv. Men det blir lätt så när man skriver i ren panik för att bli av med tankarna. Vilka tankar? Jag vet inte ens vad det är för tankar jag tänker, bara att jag tänker, jag vill inte tänka mer. Snälla ta bort alla tankar. Klarar inte av dom mer. Jag vill bara sluta tänka. Jag orkar verkligen inte. Jag vill sova, men är rädd för mardrömmar, jag vill vara vaken, men orkar inte på grund av alla tankar. Det gör ont att andas. Hur kan det vara så svårt att andas när det är det mest naturliga som finns? Det är en överlevnadsinstinkt. Det ska inte göra ont, inte om man inte är sjuk vill säga. Men jag är inte sjuk.